Välkommen!

Välkommen att bekanta dig med sajten och
Den svenska ortodoxa kyrkoprovinsens liv !


Den svenska ortodoxa kyrkoprovinsen (SOK) är en kanonisk, ortodox provins inom serbisk-ortodoxa stiftet av Britannien och Skandinavien, med ansvar för det svenskspråkiga arbetet i mellersta och norra Sverige.
Heliga. Anna av Novgorods Ortodoxa Församling har alltså vuxit sig stor och blivit en gemensnkap av svenskspråkiga församlingar med tyngdpunkt i Mellansverige och norrut.
Sedan 21 april 2018 ingår följande församlingar i SOK:
-Linköpings och Örebro missionsförsamling; betjänas av provinsföreståndaren, fader Misha Jaksič.
-Heliga Anna av Novgorods och hel. apostlarna Petrus och Paulus kyrkoförsamling i Eskilstuna och Leksand;
betjänas av  kyrkoherde fader Mikael Liljeström.
-Heliga Anna av Novgorods församling i Stockholm och Uppland;
betjänas av kyrkoherde fader Serafim Smensgård.
Provinsföreståndare är alltså protojerej stavrofor Misha Jaksič, som svarar inför vår biskop, Dositej.
Och flera nyheter är på väg. Följ utvecklingen på denna sajt!

Heliga Annas kyrkoförsamling har blivit den Svenska ortodoxa kyrkoprovinsen

Så är vi i mål, efter först sex år av intensivt tänkande och planerande av en nyorganisering och utveckling av den svenskspråkiga ortodoxin i östra och norra Sverige, och  sedan efter ytterligare sex år av mera praktiskt ombildningsarbete. Vi har en ny organisationsform, som vi tror skall främja utvecklingen av en levande ortodox kyrka i Sverige, både på personlig nivå av oss alla som levande stenar i detta bygge, och på en gemenskapsnivå av oss många gemensamt församlade runt den Ene, runt Kristus. Heliga Annas kyrkoförsamling har blivit den Svenska ortodoxa kyrkoprovinsen.

Vi är i mål, men det är ju vid målet som resan bara börjar. Biskopsliturgin i S:ta Ragnhild kyrka i Södertälje den 21 april (2018), som föregick kyrkoprovinsens första kyrkomöte, är den sanna utgångspunkten och riktningsgivaren. Även den ger oss redan inledningsvis en orientering mot målet: Välsignat är Faderns och Sonens och den Helige Andes rike. Biskop Dositejs välsignelse av den nya organisationen och dess stadgar är en milstolpe i vår församlings historia, just under dess femtioårsjubileum. Samtidigt finns där bilden av Jesus som sänder ut sina apostlar: Skörden är mogen, men arbetarna är få.(Luk 10:2)

Låt mig i korthet beskriva vad den nya organisationen, den Svenska ortodoxa kyrkoprovinsen, innebär. Undertecknad är av biskopen utsedd till provinsföreståndare på tre år. Vårt mål är att vi med tiden till den funktionen skall få en prästmunk, med möjlighet att vigas till biskop, och såsom hjälpbiskop, under stiftets styrande biskop, vara kyrkoprovinsens föreståndare.

Vårt tidigare kyrkofullmäktige är nu ombildat till en kyrkostyrelse. Det består av kyrkoprovinsens stab, eller kansli, som utses av provinsföreståndaren, och av representanter för kyrkoprovinsens kyrkoförsamlingar och missionsförsamlingar. Kyrkorådets roll övertas av kansliet, staben. Vårt tidigare högst beslutande organ, kyrkostämman, blir till ett kyrkomöte, i vilket kyrkoprovinsens varje medlem ingår och har en röst. Det första och grundande kyrkomötet hölls 21 april i Södertälje, efter biskopsliturgin och i närvaro av vår biskop Dositej. Vid detta möte utsågs ledamöterna för kyrkostyrelsen. Kommande ordinarie kyrkomöte skall hållas under 2021.

Biskop Dositej undertecknade även etableringen av två kyrkoförsamlingar inom kyrkoprovinsen: Heliga Anna av Novgorod i Stockholm och Uppland, och Heliga Apostlarna Petrus och Paulus/Heliga Anna av Novgorod i Dalarna och Eskilstuna. På vårt tidigare interimistiska kyrkoråds förslag, utnämnde biskopen även kyrkoherdar för dessa församlingar: f.Serafim Smensgård respektive f.Mikael Liljeström. Kyrkomötet godkände förslagen till ledamöter för dessa båda nya kyrkoförsamlingars kyrkofullmäktige. Båda kyrkoförsamlingarna är nu självständiga församlingar inom kyrkoprovinssamarbetet, och skall hålla sina egna kyrkofullmäktigemöten minst två gånger per år och samla till kyrkostämmor – deras högst beslutande organ – vart tredje år. Linköping och Örebro förblir tillsammans en missionsförsamling. Målet är att även denna under kyrkoprovinsens första treårsperiod skall arbeta för att skapa förutsättningar för att bli en självständig kyrkoförsamling.

Efter denna kortfattade organisatoriska redogörelse, som var och en gärna är välkommen att komplettera genom kontakt med sina kyrkoförsamlingars ansvariga, men även oss kansliansvariga, vill jag även skriva några ord om vår ideologiska, ja, evangeliska inriktning. Redan under början av ombildningsarbetet definierade vi tre områden som vår nya organisations och församlingsbygges grundpelare: bildningen, missionen och ekumeniken.

Bildningen

Någon har sagt att bildningen är det som finns kvar hos en människa, när allt annat hon lärt sig har fallit i glömska. Teologiskt som etymologiskt relaterar bildningen till människans gudomliga ursprung, såsom Guds avbild. Att utifrån detta perspektiv bilda sig, innebär ett livslångt lärande i både skolbänk, studiecirkel, men även, och inte minst, i mötet med den Andre: med Gud och sin nästa. Det centrala är, naturligtvis, en levande delaktighet i kyrkans liturgiska liv. Det liturgiska sammanhanget, och den liturgiska miljön skall ha en bildande aspekt och underlätta närvaro och delaktighet. Det är i det liturgiska mötet mellan Urbild och avbild som avbilden ska få sin inriktning mot likheten med Urbilden, som hon skall formeras som den liturgiska människa som skall bidra till världens godhet, sanning och skönhet, ja till hela skapelsens transformering till det den är tänkt att vara.

Missionen

Att leva i relation till den levande Guden innebär att vara i ständig relation även till Hans skapelse. Noa fick ta med sig den lilla återstoden av skapelsen genom syndafloden; Abraham uppmanades lämna sitt land för att annat, bättre; Mose lämnade kungapalatset för öknen, och för att leda sitt folk till friheten i det Förlovade landet; Jesus, Guds Son, lämnade himmelrikets evighet och oförgänglighet för att komma till den fallna och dödliga människans tåredal. Från det omvandlande mötet med den Heliga Treenigheten i den Gudomliga liturgin, är också vi sända ut i världen, för att där förverkliga, förkroppsliga evangeliet, såsom Kristus förkroppsligat sig. Ortodoxa kristna använder hellre begreppet martyria, vittnesbörd, än mission, sändning. Och vittna kan vi bara göra genom att bli en del av, att delta. Det finns ingen klyfta mellan en ”helig, kyrklig värld” och en ”ohelig, sekulariserad värld” Den förre serbiske patriarken Pavle betonade ofta att vi måste bli ”mer människor”, såsom Gud blev människa. Och det kan vi bara bli i det kärleksfulla mötet med vår nästa.

Ekumeniken

Många missuppfattar, medvetet eller omedvetet, begreppet ekumenik såsom en kyrkornas eftergift och kompromissande, för att hitta den förlorade enheten i Kristus. Därtill tänker många, begränsat, på en slags strävan efter organisatorisk enhet, en trons likritning, som i slutänden skall leda fram till den gemensamma bägaren. Inget kunde vara mera fel. Kristi Kyrka har i alla tider utgjorts av en mångfald, och en framtida enad kristenhet kan bara förverkligas som en mångfald. I vårt land möts kyrkor och kristna ur, i princip, världens alla större traditioner. Vi kan inte och skall inte undgå att möta varandra, för att bättre känna varandra, förstå varandra, se en sann kristen inom en tradition något olik min egen. Detta möte skall inte på något vis inkräkta på någons tradition. Mötet på djupet kan endast ske mellan människor tillräckligt trygga i sin egen trosidentitet. Nej, ekumenik skall inte bejaka likriktning, tvärtom, den skall vara en manifestation av den mänskliga och kristna mångfalden. Ekumeniken står i nära relation till både bildningen och missionen. En patristisk tanke är att ”Gud vill att hela världen, oekumene, skall bli kyrka”. Kanske uppnår vi inte full enhet, den som Kristus själv ber för och uppmanar oss till (Joh 17:21), kanske, till vår skam, inte ens innan Han kommer tillbaka i härlighet. Men låt oss på den stora dagen, och fram till den, stå hand i hand med våra kristna syskon, och veta med oss och kunna säga: ”Herre, vi ville i alla fall; vi ville och vi försökte”.

Med en bön och önskan om ett gott arbete inom den Svenska ortodoxa kyrkoprovinsen – i Kristus!

Misha Jaksic  


 Inför Påsken 2018

Din grav, o Kristus, vår uppståndelses källa, har visat sig livgivande, såsom skönare än Paradiset, och i sanning mer strålande än något konungapalats. (Ur den Gudomliga liturgin)

Kära vänner,

Det mest efterlängtade målet för en kristen pilgrim är tveklöst Herrens livgivande Grav i Jerusalem. I detta det minsta av rum utspelades det största av mysterier: livets seger över döden, ljusets över mörkret, frihetens över slaveriet, oändlighetens över begränsningen. I Kristi tomma Grav ges svaret på den största av gåtor, stillas människosläktets värsta ångest. Människans kapitulation inför dödens trauma och existensens meningslöshet omvandlas till livsbejakande glädje och mening.

Hur många troende har inte, i efterföljelse av de myrrabärande kvinnorna och de två apostlarna, här dragit sin djupaste av suckar, fällt den varmaste av tårar, fallit ned i den ödmjukaste av bugningar! Hur många sargade själar har inte helats! Hur många böner har inte uppfyllts! Hur många liv har inte sammanfattats! Hur många orkeslösa har inte funnit sin vila! Hur många vilsna har inte funnit sitt mål! Hur mången längtan har inte stillats!      

I mötet med den livgivande Graven möter människan vardandets seger över icke-vardandet. Liksom Mose på Sinai i den brinnande busken (2 Mos.3:1-14) varseblev vardandets mysterium i Honom som är, tänds i Graven var Påsk det oskapade Ljuset, som ett synligt tecken på livgivande flöde – från Gud, den Vardande, från Honom som är, till människan, Hans avbild, skapelsens krona, som Han fört från icke-varat till att vara. Uppståndelsens ljus upplyser människans mörker och visar henne vägen från syndens hänvändelse till död och icke-existens till obegränsat vardande och liv i evighet.

Med kroppen var Du i graven, med anden i dödsriket såsom Gud, tillika var du i himmelen med rövaren och på tronen med Fadern och Anden, o Kristus, Du som uppfyller allt, Du obeskrivlige. (Ur den Gudomliga liturgin)

Kristi Grav, denna minsta och heligaste av kammare, i vilket pilgrimen oftast ensam och ordlös för ett kort ögonblick nedfaller i förundran över livets triumf i Kristi uppståndelse, denna skapelsens mittpunkt, är närvarande också i varje liturgis eukaristiska frambärande av de heliga Gåvorna, då Guds lovsjungande församling gemensamt nedfaller inför det framburna offret av Honom som offrar och som offras, som mottar och som utdelas… som bryts och dock icke delas, som alltid äts dock icke förtärs men som helgar dem som blir delaktiga därav. Den Gudomliga liturgins mysterium närvarandegör den livgivande Graven mitt ibland oss genom Honom, som här liturgiskt gravläggs, i det att gåvor av bröd och vin frambärs, ja gravläggs på kyrkans altare, Kristi grav. Den Helige Andes nedstigande levandegör mysteriet, Uppståndelsens seger genom Honom, som i den heliga Eukaristin erbjuder sig åt oss, sitt efter sig uppkallade folk. I vår delaktighet i Hans allraheligaste Lekamen och allrarenaste Blod, deltar vi i Hans ljusomstrålade Uppståndelse och njuter i tid och rum av försmaken av måltiden vid Hans bord, i det nya Jerusalem, på den dag som är utan afton, i Faderns och Sonens och Den Helige Andes Rike. (Luk.22:30/ Upp.21)

Må den tomma Gravens glädje uppfylla oss alla med Uppståndelsens fullhet, och må Kristi allraheligaste Uppståndelse upplysa oss alla, så att vi gemensamt må reflektera himmelrikets ljus! Ja, må Kristus begravas också i ditt hjärta, för att du må uppstå i Hans.

Misha Jaksic


Den svenska ortodoxa kyrkoprovinsen 

KALLELSE TILL KYRKOMÖTE

Härmed kallas medlemmar i Heliga Annas ortodoxa kyrkoförsamling

till kyrkomöte lördagen den 21 april 2018 i Sankta Ragnhilds kyrkas församlingshem, Södertälje.

Kyrkomötet inleds med biskopsliturgi kl. 10.00 i Sankta Ragnhilds kyrka.
Därefter en gemensam måltid i församlingshemmet, varefter kyrkomötet äger rum.

Kyrkomötet innebär grundandet av den svenska ortodoxa kyrkoprovinsen, och med anledning av detta utnämns kyrkoprovinsens provinsföreståndare och två nya kyrkoherdar.

Var vänlig och meddela ditt deltagande till Anne-Christine Lindvall, 070-387 00 18, annechristine.lindvall@gmail.com

 

Varmt välkomna!

Fader Misha Jaksic       Anne-Christine Lindvall

Kyrkoherde                   Ordförande


Julhälsning 2017

Vänner,

En av de vackraste och mest innehållsrika hymnerna, vad gäller Julens, Kristi Födelses budskap, Guds mäniskoblivandes konsekvens för människan och hela skapelsen, tycks mig vara en av stichirorna ur festens stora aftongudstjänst:

Vad skall vi frambära till Dig, Kristus, Du som för vår skull uppenbarar Dig på jorden som människa? Hela Din skapelse frambär Dig tacksägelse: Änglarna frambär Dig lovsång; himlarna en stjärna; de vise männen gåvor; herdarna sin förundran; jorden en grotta; vildmarken en krubba; och vi frambär Dig en Jungfru och Moder, o Gud, som är före evigheterna, förbarma Dig över oss.

När Gud, alltings upphov, Han som finns före själva evigheten, tar människogestalt, då berörs och genomsyras hela skapelsen in i minsta atom, Guds skapelses minsta mikrologiska byggstenar. Allting tycks jubla då livet, evigheten, inte längre är abstrakta begrepp, utan blir högst verkliga, påtagliga. Gud är inte längre på distans. Han är en av oss. Och Gud är inte bara med oss, som profeten Jesaja sade; Han är nu hos oss, Han är i oss. Eller som några kyrkofäder uttrycker det: Gud har blivit människa, för att människan skall bli gud.”

Inför denna ”heliga ömsesidighet”, i mötet, ja, utbytet av gudomligt och mänskligt, jublar jorden tillsammans med himmelen. När Gud frambär sig själv till skapelsen, vill hela skapelsen frambära sig själv till Gud, såsom hymnen uttrycker det. Av oss människor kommer de enkla herdarna från sina fårs betesmarker, med sin fromma förundran och tillbedjan inför födelsen av hela skapelsens Herde, Jesus Kristus, i en grotta där, enligt traditionen, Hans anfader David – själv en fåraherde innan han blev kung – brukade gömma sin fårhjord för oväder och vilda djur. Också världens lärde kommer i de tre vise männen – de som, enligt traditionen, även sammanfattar världens olika raser – och de frambär sina gåvor: guld åt en Kung, rökelse åt en Gud och myrra åt den Odödlige som gjort sig dödlig, för att i allt, även i vår död, vara hos oss, vara i oss, och vi i Honom.

Hela människosläktet frambär en Jungfru och en Moder åt Gud:

I Jungfrun frambärs den oskuldfulla människa och Guds mot Gudslikhet vandrande avbild, som nu säger sitt ja till Gud, inte inför mötet med livets träd i paradiset, som blev till våra förfäders och vår egen bortvändelse från livet, utan inför korsets träd på avrättningsplatsen Golgata, segerns och uppståndelsens tecken, som blir vår hänvändelse till livet och evigheten.

I Modern frambärs den dödliga och efter liv och harmoniskt sammanhang längtande människa, som genom Guds människoblivande och födelse till världen av en Moder, Gudaföderska, nu får födas på nytt för himmelriket; som genom Modern få ge människonaturen åt Gud, för att Gud genom att ta emot den och ikläda sig oss människor, av nåd ikläder oss den gudomliga naturen, och genom den Helige Ande gör oss till sin himmelske Faders barn, och till eviga medborgare i Faderns rike.

Ja, genom Jungfrun och Modern, frambär jag mig själv åt dig, Herre, Du som kommer till mig som ett värnlöst och utsatt barn. Låt mitt hjärta, hela mig jag, bli en boning åt Dig, så att jag får vara ” en gudaföderska”, så att Guds födelses frälsande mysterium sker i mig; berör och omvandlar djupet av min människa; gör mig till en sann människa, som ser Dig och Din närvaro i hela skapelsen och i varje min medmänniska: Dig, som valde fattigdom, i den fattige; Dig, som levde hemlös, i den hemlöse; Dig som blev förföljd, i den förföljde; Dig, som redan som barn blev en flykting, i flyktingen. Åt Dig, Herre Jesus Kristus, som är med mig, hos mig, i mig, tillkommer ära, lov och tillbedjan, tillsammans med din begynnelselöse Fader och Din allraheligaste, gode och livgivande Ande. Amen.

En välsignad Kristi Födelse och ett Gott nytt Herrens år 2018!   

Fr Misha Jaksic, inför Kristi Födelses fest 2017


Helgmålsringning

Sveriges Television har nyligen spelat in en Helgmålsringning med fader Misha. Denna sänds på SVT1 lördagen den 6 januari kl. 17.50 (vara fem minuter). Finns sedan på SVT-play.


Gudstjänstschema-se flikarna ovan!


 Skrivet till och om församlingen:

Kyrkoherdens kommunike 2016 
Vår kyrkoherde och biskopsvikarie visar vägen framåt.

Kyrkans folk
Maria Elisabeth Olsson reflekterar över kyrkans liv.

”Att riva en dröm!”
Daniel Öhrvall presenterar en församlingsvision

 Kallelse och ansvar
Ett brev till församlingen från våra ordförande

 

 

Fader Mishas* hälsningar till  församlingen vid de stora festerna:

Julhälsning 2016

Påskhälsning från vår kyrkoherde och biskopsvikarie 2016

Kyrkoherdens julbrev 2015

Påskhälsning 2015

————————

Information om arkimandrit Tikhons minne här!
*)Fader Misha Jaksic, är kyrkoherde för  församlingen
och biskopsvikare för Svenska ortodoxa vikariatet i stiftet