”Att riva en dröm!” Daniel Öhrvall presenterar en församlingsvision

Anförande om H. Annas församling vid  biskop Dositejs besök
i Stockholm, 21/12 2014

Ers Högvördighet Biskop Dositej, vördade fäder, bröder och systrar. Det är en
stor fest för oss att ni alla ville komma hit idag till Heliga Annas församling i
Stockholm. Vi välkomnar särskilt vår biskop som bär oss alla i Kristus. Vi är
mycket tacksamma för den mildhet och kärlek vi ser, och det stora förtroende
som biskopen visar det svenskspråkiga vikariatet. Vi vill också passa på att tacka
alla fäder, f Mikael och f Tikhon och inte minst vår biskopsvikarie och
kyrkoherde f. Misha. Tack för allt det arbete ni lägger ner för att göra ortodox
tro tillgänglig på svenska. Om kyrkan vore Gbg skulle ni få varsin spårvagn. –
jag är personligen mycket tacksam över att få vara en del av den här
församlingen. Vi välkomnar också prästkandidaterna och dekanen för Sankt
Ignatios. Vår församling stöder fullt ut Sankt Ignatios Andliga Akademi och vi
gläder oss åt den nya generation av präster som vi anar genom dagens
vigningar. Det går inte att överdriva Sankt Ignatios betydelse. Om ortodoxa
kyrkan här i Sverige är en skattkammare, så erbjuder Sankt Ignatios nycklarna.
Personligen tycker jag att utbildningen på Tvetaberg är vårt hopp och vår
möjlighet att bli en modern ortodox kyrka med en levande och befriande
kristendom som tar ansvar för vårt samhälle. Allt detta sammanstrålar
framförallt i en person, Michael Hjälm. Jag vill uttrycka mitt stora tack för att
just detta blev ditt livsprojekt. Jag vill också rikta ett stort tack till Joachim och
alla er som är engagerade här i Sthlm. Ni bidrar alla med er dyrbara tid för att
”riva en vacker dröm” som Håkan Hellström sjunger. Det är det vi är, vi som
engagerar oss i en svenskspråkig ortodoxi, vi är drömmare som skridit till
verket för att göra en dröm till en verklighet, så att våra barnbarn en dag har en
etablerad ortodox församling på svenska att delta i.

Jag har blivit ombedd av f. Misha att presentera vårt arbete här Sthlm och jag
vill göra det genom att försöka ringa in vårt DNA, hur vi tänker att kyrkan är
för något. Jag tänker säga att vi här i Stockholm vill verka för ett evangelium
som bärs av människor och att detta innebär en församling som präglas av
jämlikhet, emancipation, ansvar och ett bemyndigande av lekmän.
När Petrus talar om församlingen som ”levande stenar i ett andligt
husbygge” (1 Pet 2:5) eller när Ignatios av Antiokia. skriver att församlingen är
”Faderns tempel” (Ef 9), så gör de upp med tanken på att Guds närvaro skulle
finnas i tempel eller i traditionen. Gud kan bara bo i människor. I den tidiga
kyrkan identifieras själva samlingen kring bröd och vin med Kristus närvaro.
Kyrkan konstitueras därför som gemenskap. Men, evangelium betyder mycket
mer än att bara samlas på samma plats. Evangeliet innebär ett helt nytt sätt att
förhålla sig till varandra i gemenskapen.

Paulus kända ord till galaterna fångar detta när han skriver att ”nu är
ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna – alla är vi ett i
Kristus” (gal 3:28). I vår tid skulle vi behöva lägga till att nu är ingen längre
präst eller lekman, barn, ungdom eller vuxen, homosexuell eller heterosexuell.
Evangeliet begränsas inte av status, kultur, nationalitet, ålder, kön eller sexuell
läggning. I den tidiga kyrkan fick evangeliet om Kristus stora konsekvenser för
hur de olika grupperna i samhället skulle relatera med varandra. Förtryckta
grupper som slavar blev nu jämlika med sina herrar. Kvinnor var nu jämlika
med sina män. Evangeliets DNA, om man kan säga så, har en stark
emancipatorisk karaktär vilket utmanade samhällets ordning och skapar ett
behov av att omdefiniera relationer mellan dessa grupper. I Paulus brev till
Filemom är ett exempel på detta. I Rom har Paulus träffat Onesimos, Filemons
förrymda slav. Onesimos har nu blivit en kristen broder, och trots hans nyvunna
frihet så skickar Paulus tillbaka honom till hans rättmätige ägare Filemon. Med
sig har Onesimos detta brev. I brevet uppmanar Paulus Filemon att ta emot
Onesimos inte som en slav utan som en broder. Vi ser här vad Paulus gör: Han
ber Onesimos avstå sin nyfunna frihet och underordna sig Filemon – och så ber
han Filemon avstå sina rättigheter och underordna sig Onesimos som en broder.
Vi kan tänka oss vilken försonande effekt detta hade när de båda möttes. Paulus
för samma resonemang angående mannen och kvinnan i Efesierbrevet. I miljöer
där ömsesidig underordning råder kan kärlek och frihet slå rot. Det är så här
jag förstår evangeliet – att det vill befria oss från en ensidig underordning till
ömsesidig underordning. Det vill befria oss till att leva våra liv inifrån inte
utifrån. Det vill befria oss från en lydnad till en tradition till att ta ansvar för
våra liv. Det vill befria oss från att vara passiva mottagare av kristendomen till
att bli aktiva deltagare som utgör kristendomen. Detta är precis vad Paulus vill
med sitt begrepp ”rättfärdiggörelse genom tro”. Som jag förstår det; vi blir inte
rättfärdiga genom att göra rätt – utan genom att ha en relation till Kristus där
vi håller Herrens bud för att vi vill, inte för att vi måste. Tron börjar leva
inifrån en människa, en tro formad av kärlek.

Jag har hävdat att kyrkan är en jämställd gemenskap präglad av
ömsesidig underordning. Jag har också hävdat att detta öppnar upp för
möjligheten att ta ansvar för sin tro. Låt mig berätta en liknelse för att visa vad
detta betyder. Tänk er en kung som beordrar landets främste konstnär att måla
en tavla som kan fånga skönheten i en helt vanlig blåklocka. Konstnären får ett
år på sig och obegränsat med resurser. När året gått beger sig kungen till
konstnären. I galleriet hänger tavlan. Den avtäcks och kungen blir rasande arg –
tavlan föreställer ingenting. Bara färger och former som går in och ut i
varandra. Konungen som tog för givet att konstnären drivit med honom
beordrar med en gång att han skall fängslas och få landets hårdaste straff.
Konstnären tar mod till sig och avbryter: ”Ers majestät, det ända jag begär är
att får visa dig min ateljé – efter det är jag beredd att ta vilket straff du än
ålägger mig.” I ateljén står hundratals målningar. De som står närmast
ingången är målningar som liknar blåklockor i olika motiv, sedan blir bilderna
mer och mer abstrakta. Konungen följer bilderna och ser att nästa målning är
vackrare än den han nyss betraktat. Han leds vidare och vidare in i ateljén och
står till sist vid den bild han såg i galleriet. Den här gången stod han stum
framför tavlans färgspel. ”Det är konstigt”, säger Kungen, ”jag tycker att jag ser
blåklockan bättre i den här bilden, fast det bara är färger och former som går in
och ut i varandra.”

Ett av våra stora problem i ortodoxa kyrkan är att vår tro hänger som
en målningar i ett galleri. Traditionen och liturgin betraktas som objekt
utlämnade åt estetiska omdömen; att ”tycka om” eller att avfärda, att lyda eller
att lämna – precis som kungen i liknelsen. På samma sätt som kungen hindras
från att ta del av målningens skönhet när han ser tavlan för första gången i
galleriet, hindras idag ortodoxa kristna från att ta del av evangeliet. Evangeliet
vilar inte i traditionen eller i kyrkorätten. Evangeliet vilar inte i koncilierna,
teologin eller dogmerna. Evangeliet vilar inte häller i liturgin. Evangeliet bärs
av människor i en ömsesidig underordning. Om den tro vi hänger upp i galleriet
blir vårt sanningsanspråk, då hindrar vi människor från att ta del av evangeliet.
Då ställer vi oss i vägen för kärleken och friheten från Kristus. För att bli en
församling som lever i evangeliet behöver vi ta steget in i ateljén och låta våra
liv förvandlas i dialog med kyrkofäderna och kyrkans tolkningstradition. Precis
som kungen behöver vi lära oss att se. Detta sätter fokus på bildning och
förutsätter att vi är beredda att låta våra liv förvandlas.

I judendomen har de två begrepp, mitzvah, vilket inkluderar alla de bud
en from jude skall följa, och kavanah som betyder motivation eller hjärtats
inriktning, och, skulle man kunna säga är ett bud att älska buden. Hur lyckas
man väcka en kärlek till bud? Svaret är genom studier och bildning. Studiet av
torah i en yeshiva har varit centralt i judendomen sedan templet föll. Och det är
precis likadant för oss. Den amerikanske teologen John Behr menar att ordet
för lärjunge på grekiska betyder just ”student”. Uppenbarelsen, menar han,
ligger i studier. I berättelse om Emmausvandrarna i matteusevangeliet se vi
detta. Det är när Herren förklarar skriften för dem som deras hjärtan börjar
brinna. Bildning förvandlar våra liv så att vi kan se rikedomen i vår tradition
och bli en del av traditionen.

Jag har en dröm om att Heliga Annas församling här i Sthlm skall få bli en miljö
där frihet och kärlek kan råda. Där lekmän bemyndigas att vara ledare och där
medlemmar bemyndigas att ta ansvar för sin egen tro.

Jag har en dröm om jämlikhet. Där kvinnor och barn skall få en lika självklar
plats som männen och prästerskapet.

Jag har en dröm om att många är med och formar församlingen. Där vi kan vara
en gemenskap som kan rymma många olika frommhetsideal och teologiska
skolor i en eucharistisk gemenskap.

Jag har en dröm om ett evangelium som präglas av en enkelhet och som gör upp
med vår exotiska och mystiska stämpel. Där det kristna livet handlar om att
vara delaktig i kyrkans liv, inte om fromhet. Där det handlar om att ta ansvar
för vårt samhälle, inte ställa oss utanför det.

Jag har en dröm om en församling som firar liturgin, erbjuder studier och
genomsyras av barmhärtighet.

Evangelium är inte bara ett budskap om Kristus utan påverkar även hur vi
relaterar till vår omgivning och varandra. Ingen kan tvinga någon att tro, inte
ens Kristus själv. Det sägs att Nikodemus som besökte Herren på natten i
Johannsesevangeliet blev en troende när han såg Kristus döda kropp. Gud har
övergett alla maktanspråk och lämnat efter sig en död kropp för mänskligheten
att hantera som vi vill. Herren inspirerar och lockar oss till sig med sin kärlek.
Man skulle kunna sammanfatta evangeliet i en scen från Disneys film ”Svärdet i
stenen”. I den här scenenen battlar Magica de Hex och trollkarlen Merlin.
Magica förvandlar sig till en stor elefant för att sätta sig på Merlin. Merlin
förvandlar sig till då till en mus vilket skrämmer elefanten. Magica finner sig
snabbt och går till motattack som en katt – Merlin förvandlar sig till en hund
och jagar katten och så här pågår det tills Merlin, förvandlad till en get, fastnat i
ett träd och Magica som just blivit en drake fångar honom i ett enhandsgrepp.
Man tror att Magica vunnit, men när hon öppnar handen så är Merlin borta,
man hör bara hans instängda röst inifrån draken: ”Jag är ett calvica virus, även
känt som vinterkräksjukan.” Magica insjuknar genast. Evangeliet springer
kommer inifrån en människa, precis som vinterkräksjukan. Evangeliet innebär
ett totalt avståndstagande till makten, där vi ger varandra utrymmet att
utvecklas och växa inifrån. Detta sätter fokus på hur vi gör saker, på hur vi tar
beslut, hur vi utövar våra roller som präster eller folk.

Vi här i Sthlm, vi är drömmare och nybyggare. Vi är drömmare: Vi har
begränsat med material, inga egna lokaler, inga pengar, inga prästskruder, inga
präster- men vi har två ikoner, en hopsvetsad ikonostas, mycket tålamod med
varandra och en dröm som brinner inuti. Vi är också nybyggare. Vi är
nybyggare i att tillhöra en svenskspråkig ortodoxi. Vi är nybyggare i våra liv då
de flesta av oss blivit ortodoxa i vuxen ålder. Vi är nybyggare i vår vänkrets,
familj och äktenskap, då våra nära inte delar vår nyfunna tro. Allt detta gör att
vi inte har en egen tydlig tradition. En tradition är inget vi kan bestämma oss
för att ha, utan något vi märker att vi redan lever i. Vi behöver därför tillåta oss
själva att vila i det som känns naturligt och låta det sakta få växa fram inifrån,
och samtidigt tillåta varandra att experimentera med nya identiteter. Bob Dylan
avslutar sin sång Talking World War III blues med orden ”I let you be in my
dream, if I can be in yours” Låt oss tillsammans riva en vacker dröm om ett
evangelium som bärs av människor blir tillgängligt för oss alla här i Stockholm.

Daniel Öhrvall