Julhälsning från kyrkoherden 2015

Kära vänner,

När vi i dessa dagar oroas av att hela länder och regioner töms på sin befolkning, bl.a. till följd av krig och inre konflikter; När vi nås av fruktansvärda och uppslitande bilder av flyktingströmmar som vi inte sett sedan Andra världskriget; När vi ser de flyendes enorma utsatthet på färden, nyheter och bilder av så många som aldrig får nå den så efterlängtade tryggheten och ett värdigt liv, utan dör på resan eller hamnar i hopplöshetens ingenmansland – då kan vi i Julens budskap knappast undgå att se hur tydligt Gud själv identifierar sig med dessa, sina minsta och mest utsatta. Han, nyfödde Guds Son, började sitt liv som flykting (Matt 1:13–15). Han, himmelens och jordens skapare, som jorden inte erbjöd ”ett ställe att vila sitt huvud.”(Matt 8:20; Luk 9:58) Rövaren Dismas, i berättelsen nedan, igenkände Guds Son i det lilla flyktingbarnet. Han skulle även komma att igenkänna Guds Messias i dennes lidande med skapelsen och segern över döden. Låt den Gudsskådande rövaren bli vår förebild, när vi med honom ber: ”Jesus, tänk på oss, när du kommer med ditt rike!” (Luk 23:42)

Det berättas att den heliga Familjen under sin flykt till Egypten blev överraskad av rövare. Det knyte som den unga kvinnan gömde under sin mantel, tilldrog sig rövarbandets särskilda uppmärksamhet. Undrande om att det var där som familjen dolde sina dyraste ägodelar, gick en av rövarna, vid namn Dismas, fram till kvinnan och lyfte på manteln. Slagen av häpnad konfronterades han med blicken av ett litet barn, det vackraste han någonsin sett. Spontant utropade den förundrade rövaren: ”Om så Gud hade antagit människokropp, tror jag inte att Han hade kunnat bli vackrare än detta barn!” Han befallde sina rövarkumpaner att inte göra familjen något förnär. Och medan familjen fortsatte sin resa, kunde Dismas inom sig höra den unga kvinnan säga till honom: ”Du skall veta att detta barn en dag kommer att belöna dig rikligen, för att du idag räddat dess liv.”

Guds möte med den fallna mänskligheten kan aldrig sluta att fascinera. Den villkorslösa förlåtelsen passerar obehindrat den grova klädedräkt som synden vävt oss (1 Mos 3:21), och tar sig rakt in i våra innersta rum. Där besegrar den ögonblickligen alla våra uppbyggda försvar av självgodhet, självtillräcklighet och egenkärlek. Under ett ögonblick fick den råbarkade rövaren se och ses av anletet som avtecknar evigheten, vardandet. Bortom ord och rationell förståelse fick han under några sekunder den outgrundliga insikten av den forna harmonin i Edens lustgård, som föregår allt kaos av mänskligt misslyckande och tillkortakommande, upplevelsen av den kommande och slutgiltiga harmonin från Guds Rike, med vilken detta barn under detta korta ögonblick genomstrålade hela hans människoväsen.

I vår tid, då den mänskliga vetenskapen ständigt tycks göra nya och häpnadsväckande landvinningar, kvarstår människan som den största av tillvarons gåtor. Medan materiens minsta beståndsdelar kan undersökas och manipuleras, medan människan söker utforska den oändliga rymden och skaffa sig rationell kunskap om tillvarons uppkomst, förblir hon, som ett mikrokosmos, den största av gåtor för sig själv. Helige Isak Syriern lär oss: ”Åt den som känner sig själv är kunskapen om alla tingen given. Ty att känna sig själv är uppfyllelsen av kunskapen om alla ting.”

Den hårdföre rövarens själ var i givet ögonblick den goda jorden, som i sig kunde motta och ge växt åt det eviga livets frö (Matt 13:8). Ljuset från det gudomliga Barnet fick fritt stråla in i hans själ, för att under ett ögonblick upplysa den gudomliga avbild han själv bär inom sig. Åter med helige Isak Syrierns ord: ”Sträva efter att gå in i skattkammaren inom dig själv, och du kommer att se den himmelska skattkammaren; ty dessa två är en och samma. Genom att gå in i den ena, ser du båda. Stegen till detta Rike är inom dig, dold i din själ.”

Samtidigt, bara några tiotals mil längre bort begick en kejsare ett fruktansvärt illdåd mot Betlehems spädbarn (Matt 2:16), i sökandet efter just det barn som för Dismas skulle öppna porten till Paradiset. Låt oss under den innevarande tiden, då vi bereder oss inför mötet med Gudabarnet Kristus, inte glömma de barn vars blickar inte kunnat och inte kan beveka hårda människohjärtan: barn som svälter; barn som misshandlas och utsätts för övergrepp och förnedring; barn på flykt, som inte får ett härbärge och en tillflyktsort; barn som överges; barn som dödas i väpnade konflikter.

Trettiotre år efter mötet fick Dismas åter tillfälle att träffa det vackra barnet, nu en vuxen man, hånad, slagen, bespottad och dödsdömd, av den nakna och syndiga mänskligheten avklädd all mänsklig värdighet och skönhet och uppspikad på ett kors. Hängande vid hans sida, dömd för alla sina onda gärningar, kunde Dismas, genom den fallande dödens skugga i den slagna kroppen och det plågade ansiktet, åter igenkänna Evighetens skönhet och harmoni, Himmelrikets eviga ungdom. ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike”, bad han med sin sista suck, för att han, innan sinnets töcken skulle börja utsläcka hela hans livskraft, skulle få höra den unga kvinnans löfte gå i uppfyllelse: ”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i Paradiset” (Luk 23:42-43)

En välsignad Kristi Födelse och ett Gott nytt Herrens år 2016!

Fr Misha Jaksic, inför Kristi Födelses fest 2015