Kyrkans folk

Kyrkans folk       
av Maria Elisabeth  Olsson
Tänk er att vi en och en har kommit hit en söndagsmorgon, att vi har samlats på gården precis utanför kyrkan och bett morgonbönerna innan vi klivit in i kyrkan för att fira liturgi. Och tänk er, att när vi klivit in i kyrkan, så faller de jordiska omsorgerna av och framför oss är himmelriket, med alla dem som gått före oss och att vi med en mun och ett hjärta säger ”Ära vare dig, vår Gud, ära vare dig!” Detta är att vara kyrkans folk – att med en mun och ett hjärta lova Gud.
Detta är början av en ikonisk bild – kyrkan är en levande ikon och i kyrkobyggnaden lyfts hela Guds skapelse fram; universum och evigheten. Christina Schöldstein formulerar sig som så, att ”[e]nligt sin rumsliga symbolik reflekterar kyrkan som mikrokosmos både det synliga och osynliga universum. Det förenar i sin totalitet jord och himmel och förkunnar därmed alltets helhet och enhet.”1
I gudstjänsterna som utspelas i kyrkan, ser vi en levande eskatologisk ikon, samtidigt som den är här och nu, liksom från innan tidens början. Fresker, mosaiker och övriga ikoner hjälper oss att förnimma detta. De förmedlar kyrkans historia och påminner det troende folket om att kyrkan är större än det de ser. Om en ikon hjälper den troende att be och känna närhet till ett visst helgon, så är kyrkobyggnaden en ikon som omsluter och omfamnar de troende, genom allt som den berättar i former och skeenden och låter det troende folket vara med i detta mikrokosmos.
I denna tredimensionella ikon utspelas det himmelska bröllopet, där folket (som är bruden) och brudgummen (som är Kristus) förenas till ett i mysteriet. Dock sker mysteriet snarare i ecklesian, det vill säga i folkets möte, i det gemensamma beslutet att fira gudstjänst, där nattvarden är en del av det hela, som pricken över i:et. Förvisso är nattvarden snarast ett sigill på vår förening.
En typisk bysantinskt ortodox kyrka går enklast att beskriva som följer:         Kyrkobyggnaden består av en horisontell axel och en vertikal. Den horisontella axeln är uppbyggd genom tre ”rum” – bema, naos och narthex. Den vertikala axeln går från golv till tak och blev tydligare när kupolerna kom att pryda kyrkobyggnaden – främst den centrala kupolen ovanför naos.
Längst in i kyrkobyggnaden finns bema (det vill säga altarrummet och en ”gång” – solea – längs med utsidan av ikonostasen). I altarrummet innanför ikonostasen finns altaret, vilket är mycket likt den judiska traditionen med det allra heligaste som avskiljs med förhänget. Det betecknar himlarnas himmel, paradiset. Altaret är alltid vänt mot öster, från det håll som Kristus ska komma tillbaka. Här utför prästerskapet (präster, diakoner och altartjänare) förberedelserna av de heliga gåvorna. Prästen är i gudstjänsten den levande Kristus-ikonen.
Ikonostasens roll i kyrkan har blivit platsen för det förhänge (katapetasma) i judisk tradition där man skiljde av arken från det övriga rummet – det heligaste från det heliga.2 Här finner man dels ikonerna av Gudsföderskan och Kristus själva, dels av änglarna och heliga fäder – alla placerade i en hierarkisk ordning som visar på de olika ”nivåernas” betydelse i kyrkorummet – men allra främst för att lyfta fram Kristus mitt ibland oss. Alla avbildade på ikonostasens ikoner bugar i riktning mot Kristus.
Ikonostasens ikoner, tillsammans med de tolv stora festikonerna och övriga ikoner i kyrkorummet lyfter fram hela det kristna livet, såväl historiskt och nutida som eskatologiskt. Rikedomen av dessa har ökat successivt, efter behov, eller som teologisk manifestation (t ex mot ikonoklasterna). Ikonerna för de tolv stora festerna lyfter också fram kyrkoårets liturgiska rytm, som också ger en dimension till tiden och rummet.
Naos, som är grekiska för ”platsen där Gud bor”,     är platsen där bruden, det troende folket, samlas. Enligt min uppfattning blir det bilden av att folket samlas inför Guds tron då det kyrkslaviska ordet för altare prestol betyder helig tron.     Narthex symboliserar förgården till himlen. Här samlades katekumener och botgörare inför gudstjänsterna under de första århundradena. Man höll också dop här, som steget innan man fick delta bland de frälstas skara i naos.
Om man är i en ortodox kyrka med en takkupol, så går den vertikala axeln mitt i naos. Ställer man sig där och tittar upp i kupolen, så ser man i dag en bild av Kristus Allhärskaren3 – det sfäriska universums centralgestalt. Yttertaket på kupolen (eller kupolerna om kyrkan har flera) kan vara täckt av en blå färg med stjärnor för att påminna om himlen eller vara belagd med guld för att symbolisera evigheten.
När prästerskapet och folket kan sina delar (det vill säga texterna) i gudstjänsterna och i samstämmighet utför dem, så uppstår en dialog mellan två subjekt – Kristus och hans folk, brudgummen och bruden. Guds vilja med oss manifesteras – gemenskap, och i denna enhet. Och det är av denna anledning som de heliga Fäderna skrev böner och hymner som vi i dag sjunger. Det är detta vi påminns om genom ikoner på våra heliga. För att minnas att vi enas i samma ord, samma trosbekännelse – kyrkans teologi manifesteras i våra gudstjänster. Gudstjänsternas skönhet finns i kärleken som uppstår när vi i sanning söker Gud och söker göra det goda.
Fokus när vi går till gudstjänst bör vara kärleken – viljan att vända sig till Gud och att minnas att varje människa vi möter är en Guds ikon, prästen likaväl som vem vi än möter. För det är när vi möts till gudstjänst som vi ser att vi är en del i en större helhet. Genom bönerna och gudstjänstfirandet bär vi hela universum i det mikrokosmos som kyrkobyggnaden får utgöra. Utan prästerskap blir det ingen liturgi – men det blir det inte heller utan folk. ”Ty, där två eller tre är samlade i mitt Namn”, säger Kristus, ”är jag mitt ibland er”.
Så… Tänk er, att när vi gick ut ur kyrkan söndag lunchtid, så kände vi att föreningen som bundit oss samman genom nattvarden och bönerna, följde med oss ut i känsla och handling, när vi gick var och en åt sitt håll, gentemot varandra och var och en vi mötte… som en bild och en verklighet av himmelriket.

1 Schöldstein, Guld och azur, s 25.
2 Schöldstein, s 26.
3 Tidigare var det ”himmelsfärdsmotivet”.