Kyrkoherdens Julhälsning 2016

Kyrkoherdens Julhälsning

julikon
Kära vänner,

På många sätt är Julen – firandet av Guds ankomst till jorden i ett barns gestalt – en kosmisk händelse. Den där natten i den obetydliga orten Betlehem (Brödets hus) kommer det liv som den förgängliga världen så längtat efter; det bröd som den svultna skapelsen hungrat efter; det vatten som den förtorkade jorden törstat efter. Natten, då allting för en stund stannar upp och hela skapelsen centreras kring en grotta, där en gång en fåraherde, sedermera kung David, gömde sina får för oväder och vilddjur. Det är grottan, där nu våra själars och kroppars herde, Jesus Kristus, Davids son, föds till jorden, för att föra hela skapelsen genom den dödliga tillvarons stormar till himmelrikets trygga hamn, för att rädda sin lilla hjord undan dödsrikets vilddjursliknande gap.

Det är denna mera eskatologiska bild av Betlehems-julen vi vill dröja oss kvar kring, liturgiskt i våra kyrkor, och med festens förtecken i våra hem. Samtidigt viker den himmelska harmonin strax ifrån stillheten i grottan. Människoslukande härskare vrålar ut sin omättliga maktaptit, som får änglasången att tystna. Terrorn driver bort de tillbedjande herdarna och de förundrade, gåvobringande vetenskapsmännen. Det nyss födda Gudabarnet, som med nöd fått en grotta till platsen för sin födelse, måste strax med sina föräldrar ge sig ut på flykt för sitt liv.

Dessvärre utspelar sig liknande scener runt om i vår värld, i vår egen nutid. Flermillenniegamla städer som Mosul (Nineve), Aleppo, Palmyra har blivit skådeplatser för de mest makabra dåden en människa kan göra mot sin medmänniska; där maktgalna härskare och ideologiskt förblindade fundamentalister inte skyr medel för att förverkliga sina vidriga idéer, vidmakthålla sina tyranniska riken av våld, förtryck och förnedring. Med vanmakt ser vi hur Herodes barnamord återupprepas. Vi hör åter Rakels förtvivlade klagan från Rama. Åter ser vi apokalyptiska exodusscener, förtvivlade familjer som flyr helvetets fasor, men inte erbjuds en trygg tillflytsort. Vi stelnar inför bilder av nyss födda barn som jorden inte kan erbjuda liv och trygghet, utan som måste möta döden ute på ett hav.

Detta är en värld vi alla är del av; en tillvaro från vilken vi i grunden inte kan fly (Ps 139:7). Låt oss därför med herdarna hasta hän till grottan i Betlehem och den nyfödde Fridsfursten Kristus, så att inte fruktan förmörkar kärleken. Låt oss uppta änglasången, så att krigslarm och härskarskrin inte överröstar budskapet om frid över hela skapelsen. Låt oss dela de vise männens förundran, så att inte tvivel och vanmakt fördriver tron, hoppet och kärleken. Denna Betlehemsgrotta finns i våra festglada kyrkor och hem. Låt den också rymmas i våra hjärtan. Ty hela Betlehems-dramat utspelar sig tydligt även i de krigsdrabbade områdena, bl.a. i Syrien och Irak. Det utspelar sig på de extremt farliga flyktvägarna undan krig och förödelse. Det utspelar sig vid stängda gränser, avvisande härbärgen. Det utspelar sig i vårt eget lands marginaliserade områden. Som Kyrka är vi den nyfödde Kristi kropp. Låt oss i tro och handling förmedla Hans kärlek och frid över hela världen och åt alla människor. Låt oss gemensamt manifestera och omsätta den ständigt nyfödde Kristus i vår till synes gamla och slitna värld, så att Rakels klagosång allt oftare skall få omvandlas till änglarnas och hela skapelsens lovsång: Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, bland människor välbehag!

En välsignad Kristi Födelse och ett Gott nytt Herrens år 2017!

Fr Misha Jaksic, inför Kristi Födelses fest 2016