Gör dig redo, o Betlehem, ty Eden har upplåtits för alla. Bered dig, o Efrata, ty livets träd har genom Jungfrun blomstrat fram ur grottan; ty hennes sköte visade sig som det andliga paradiset, i vilket den gudomliga Plantan har planterats, för att den som äter av den inte skall dö såsom Adam. Kristus födes, för att uppresa den fordom fallna avbilden.

I vissa ortodoxa kyrkors liturgiska bruk ber prästerskapet detta Kristi Födelses förfests troparion (huvudhymn), som den första av böner inför tillredelsen av de heliga gåvorna (den s.k. proskomedin). Vanligen finns vid tillredelsebordet (prothesis) en ikon av Kristi Födelse i grottan i Betlehem – ibland även ikonen av den från korset nedtagne, döde Kristus. I detta paradoxala mysterium av födandet för döden och döendet för livet, växer en ny verklighet fram – en liturgisk, eukaristisk verklighet, som vänder sin fokus från det förgångnas förgänglighet till framtidens fulländning.

Det förgångnas förgänglighet bär i sig den mänskliga tragiken från Edens lustgård, där livets träd blev den högmodiga människans fall. Människan, Guds avbild, avbryter sin vandring mot framtidens Gudslikhet i sin Urbild (1 Mos 1:26) och vänder sig tillbaka till det intet, den intighet, ur vilken Gud kallat henne till att bli, vara och förbli. Liturgiskt börjar denna existentiella tragik avteckna sig redan i dygnets första gudstjänst i Kyrkan, där människan i början av vesperns mörker upplever sig stående tillsammans med förfäderna Adam och Eva utanför paradisets stängda port, i form av ikonostasens stängda dörr; för att redan i slutet av samma gudstjänst få ana vägen till det eviga vardandet, genom att med hela Kyrkan välsigna och välsignas av den Ende som till fullo äger och bär vardandet: ”Välsignad vare Han som är, Kristus vår Gud, ständigt, nu och alltid och i evigheternas evigheter. Amen”

Framtidens fulländning tar sin gestalt i Guds människoblivande. Gud regenererar sin avbild i människan genom sin egen förening med henne, organiskt, genom att påta sig helheten av den mänskliga naturen. Människan inbjuds att åter ta aktiv del i sin vandring mot fulländningen i Gudslikheten, i gudomliggörelsen. Jungfrun blir Guds Moder och gör genom sitt moderskap hela mänskligheten till bärare av Gud. Gud blir människa, ett barn, och låter hela mänskligheten bli Guds barn, ja, gudar (Ps.82:6). Jungfruns sköte blir det andliga paradiset; grottan i Betlehem frambringar den gudomliga plantan; Golgata låter hela avgrunden skåda hur livets träd åter reses; Graven blir livets skördeplats – skönare än Paradiset, mer strålande än något konungapalats. Ja, den liturgiska vandringen mot Guds Rikes framtid gör vandraren, pilgrimen delaktig: i det Gudamänskliga mötet i Betlehems grotta; i det livgivande Trädet som växer över Golgatas avgrund; i ljuset som upplyser Gravens mörker; i Honom som är, och som omvandlar intighetens förgångna till vardandets framtid.

Kristus föds, kära barn, kära bröder och systrar! Må Han svepa hela kosmos i sin oöverträffade skönhets skrud. Må Han klä hela skapelsen i sin oändliga härlighet. Må Han uppfylla varje vrå av vårt inre mörker med sitt oskapade ljus. Må Han föda oss alla på nytt till det eviga barnaskapet, till den eviga ungdomen i Guds Rike. Ja, låt oss jubla och lovprisa, ty Kristus föds inom jordens begränsning av tid och rum, för att människan skall födas inom himmelrikets eviga och gränslösa frihet.

f.Misha Jaksic

Inför Kristi Födelse 2011