Kära vänner i Kristus,

Vid ett tillfälle fick jag av några skolelever, som gjorde en rundringning, en tämligen ovanlig fråga: ”Beskriv din kyrka med högst tre ord.” Jag hade aldrig tidigare fått en sådan, till synes, märklig fråga. Ändå var svaret givet, ungefär på samma vis som för aposteln Petrus, när Herren själv överraskade sin lärjungaskara med frågan vem de anser Honom vara (Matt 16:13-16). ”Himlen på jorden”, svarade jag mina utfrågare, sannolikt spontant vägledd av min ortodoxa kristna erfarenhet av den hemlighetsfulla föreningen mellan himmel och jord i Jesu Kristi, Guds Sons, fulla förening med skapelsen – utifrån Guds Faderns vilja och Den Helige Andes livgivande, något som tydligast kommer till uttryck i Kyrkans liturgisk-eukaristiska liv.

Ja, Kyrkan är för en ortodox kristen främst ett Gudsrikets liv som levs på jorden, en framtida händelse som upplevs i tid och rum. Metropoliten Ioannis (Zizioulas) av Pergamon gör en oerhört träffande definition av det odefinierbara, när han i patristisk anda fastslår: ”Kyrkan är det hon är, genom att åter och åter bli det hon skall bli”. I och genom Kyrkan utgjuts ständigt – ”åter och åter”, såsom vi i vår liturgiska bön upprepar – det framtida Gudsrikets eviga liv i det samtida jordelivets förgänglighet. Ständigt föder och härbärgerar Kyrkan, som en himlajordisk moder, denna mysteriösa verklighet i tid och rum. Ständigt leder hon sina barn till målet, uppfyllelsen av deras jordevandring, alltmedan de ännu är på väg. (Luk 24:30-32)

Den här uppfattningen och förhållningssättet gör att Ortodoxa Kyrkan inte har någon egentlig ”lära om Kyrkan”, ingen s.k. ecklesiologi. För hur skall man definiera en framtida händelse? Eller en Gudamänsklig organism? Ett behov av att på något vis definiera sig själv i tid och rum uppstår, kanhända, först i mötet med den fallna världens splittring, som även haft djupa återverkningar på världens kristenhet. Liksom mångfalden av uppfattningar om Jesus från Nasaret manade Herren att ställa frågan om sig själv till sina lärjungar, på samma vis utmanas Ortodoxa Kyrkan att för en splittrad kristenhet vittna om sin nedärvda erfarenhet av Kyrkans enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet.

När vi från ortodoxt perspektiv ser den samtida kristenheten i vårt land – liksom på många andra håll, främst i västvärlden – tycks det som om den hamnat i någon slags identitetskris, i något slags omprövningens, omdefinieringens tidevarv. Det tycks vara en tid då kristna samfund, främst yngre sådana, omprövar själva sin identitet: Kristna väckelserörelser och förbund blir kyrkor, kristna samfund går samman och byter namn eller söker sig nya namn, samtidigt som de rivs mitt itu av frågor som berör kristenhetens kärna: dop, eukaristi, ämbete, äktenskap. Hur betydelsefullt Ortodoxa Kyrkans vittnesbörd framstår under sådana omständigheter, behöver väl knappast betonas: ett vittnesbörd av att ”vara det hon är, genom att åter och åter bli det hon skall bli”, och så ständigt förnya sin eviga kallelse i en fallen och förgänglig värld.

Kyrkans sanna kännetecken är enheten, heligheten, katoliciteten och apostoliciteten, såsom de första två ekumeniska kyrkomötena bekräftar (Nicaea 325 och Konstantinopel 381). På en geografisk plats manifesteras detta av ”de mångas samling runt den Ene (Kristus)”, ikoniskt framställt av hela folkets och prästerskapets samling runt en biskop, som helige Ignatios av Antiokia skriver till smyrnierna (Smyrn. 8:1). Samlingen av ”de många runt den Ene” är, och kan alltid bara vara, en helhetens samling, d.v.s. den kan aldrig villkoras av faktorer som kön, ålder, social ställning, ras, språk, etnicitet.

Man kan i dag lätt fastslå att Ortodoxa Kyrkan själv möter sina kanske svåraste utmaningar i sin diasporasituation i västvärlden, där hon oftast uppträder organiserad i stift som bygger på etnisk tillhörighet. Så kan flera ortodoxa biskopar residera på ett och samma lokala geografiska territorium, för att inom sin kyrkliga gemenskap primärt samla ortodoxa kristna som hör till deras egna etniska grupp. Två, tre, fyra biskopar på ett och samma lokala territorium skulle enligt kyrkofädernas definition innebära två, tre, fyra ”kristusar”, inte en Kristus; två, tre, fyra ”kyrkor”, inte en Kyrka. Samtidigt bär sådana sammanhang vidare konsekvenserna av språkförbistringen i Babel (1 Mos 11:1-9); manifesterar en oberördhet av Den Helige Andes nedstigande och förening av allt splittrat och förskingrat.

En sådan situation gör att vi på sådana platser de facto inte längre kan igenkänna en Kyrka som samlar ”alla (ortodoxa kristna) på en och samma plats”. I stället ser vi en mångfald av homogena etniska grupperingar av ortodoxa kristna som, beroende av sina etniska ursprung, fördelar sig på flera kyrkor, flera av dem med egen biskop. Dessvärre är det inte ovanligt att ortodoxa kristna inte ens kan tänka tanken att dela den ortodoxa kristna gemenskapen i en kyrka som inte samlar just ”deras folkgrupp”, där gudstjänsten inte firas av just ”deras präst”, där inte just ”deras språk” används, (detta även om kyrkospråket i fråga skulle vara så föråldrat, så att de knappast ens förstår det). Finns inte den ”rätta etniska kyrkan” på orten, blir valet inte sällan – att inte besöka någon kyrka alls!

Ortodoxa Kyrkan får aldrig finna sig i att framhärda i denna förfelade och kanske av nöd påkallade situation, som med tiden, dessvärre, närmast börjat bli till en slags ”ortodox” norm och kännetecken (trots att företeelsen år 1872, vid ett pan-ortodoxt kyrkomöte i Konstantinopel, fördömdes som ethnophyletismens heresi). Hela Kyrkans tillstånd i världen är egentligen ett tillstånd av diaspora, förskingring, då Kyrkans egentliga hemland är himmelriket (Fil 3:20). Genom Den Helige Ande inträder himmelriket i tid och rum; ges enhetens gåva, som i Kyrkan sammanför allt förskingrat till en enhet; helas all språkförbistring, etnisk och annan uppdelning, till den enhet som manifesteras på Pingstdagens utgjutande av Helig Ande (Apg 2:5-11).

I sitt vittnesbörd till världen och världens kristenhet om Kyrkans enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet kan Ortodoxa Kyrkan endast framträda som en Kyrka. På vägen mot sin framtid i Guds Rike, den framtid hon i världen redan förmedlar, kan Kyrkan omöjligen låta sin identitet vila i uppdelningar på grundval av etnicitet. En sådan identitet berövar Kyrkan hennes sanna väsen, hennes katolicitet. Kyrkan med stort K kan aldrig vara ”grekisk”, ”rysk”, ”serbisk” eller ”svensk”, utan bara en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka. Inkarnerad i världen kan Kyrkan, Kristi kropp, i egentlig mening, aldrig vara en ”grekisk-ortodox”, ”rysk-ortodox”, ”serbisk-ortodox” kyrka, utan Ortodoxa Kyrkan i Grekland, Ortodoxa Kyrkan i Ryssland, Ortodoxa Kyrkan i Serbien, eller Ortodoxa Kyrkan i Moskva, Ortodoxa Kyrkan i Stockholm.

Låt oss bara påminna oss hur de apostoliska fäderna uppfattade sina kyrkogemenskaper. Helige Clemens, biskop i Rom, börjar sitt brev till kyrkan i Korinth: ”Guds menighet, som främling i Rom, hälsar Gud menighet, som bor som främling i Korinth”. Helige Ignatios, biskop i Antiokia, skriver bl. a. till ”den kyrka som presiderar inom romarnas område”, till ”Guds Faderns och Herren Jesu Kristi kyrka i Filadelfia i Asien” och ”den kyrka som bor i Smyrna i Asien”. Helige Polykarpos, biskop i Smyrna, ”hälsar till Guds kyrka som bor som främling i Filippi”.

Uppenbart är att även vi ortodoxa kristna är i behov av omprövningar och omdefinieringar, som leder oss till en ortodox förståelse av Kyrkan och en ortodox efterföljelse av hennes kallelse. Jag vill påstå att även vi hamnat i en slags identitetskris, när det handlar om den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkans sätt att organisera sig i välden. Frågan har lyfts vid det s.k. Fjärde förkonciliära pan-ortodoxa mötet i Chambessy, utanför Genève, i juni 2009. Den åtgärd som där föreslås är bildandet av ortodoxa biskopskonferenser i de olika länderna, där ortodoxa lever i diasporan. Dock löser biskopskonferenser inte problemet (de kanske, i viss mån, snarare bekräftar det) med flera ortodoxa biskopar på ett och samma lokala geografiska territorium. Samtidigt bör frågan även hållas levande, inte bara på universell kyrkonivå, utan även regionalt och lokalt. Som ortodoxa kristna har vi alla en skyldighet att, i de sammanhang vi lever, låta Kyrkan träda fram som den Kristi brud hon är, ”i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri” (Ef 5:27). Detta är en uppmaning och utmaning i den riktningen inom vårt eget sammanhang: Heliga Anna av Novgorod församling och den Ortodoxa Kyrkan i Sverige.

Nåd från vår Herre Jesus Kristus, Guds Faderns kärlek och Den Helige Andes gemenskap vare med er alla!

I Kristus tillgivne

Fr Misha Jaksic, kyrkoherde

 

För vidare läsning och fördjupning bifogas två artiklar om ortodox ecklesiologi ur Sveriges Kristna Råds skrift ”Tro, liv, enhet”. Den ena artikeln (”Kyrkan – himlen på jorden”) är ett försök till beskrivning av Ortodoxa Kyrkans självuppfattning. Den andra artikeln (”Öst möter väst”) är ett försök att beskriva Ortodoxa Kyrkans möte med kristenheten och kyrkorna i väst.