För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa Ditt namn (Ps 142:8)

Ortodoxa Kyrkans dygncykel börjar i vesperns mörker. Därifrån, liksom fångad i en fängelsehålas mörker, från utanförskapets hopplöshet, söker sig Adam, människan, tillsammans med hela skapelsen, mot ljuset, mot sin förklaring, omdanelse, gudomliggörelse och uppståndelse. Människan söker sig från intet till vardandet, från det egna förgängliga jaget till vardandets beständiga Jag (2 Mos 3:14; Mark 14:62); till Honom, den levande Guden, som ständigt uppenbarar sitt eviga vardande: före begynnelsen, i nuet och efter slutet (Heb 3:18; Upp 22:13); till Befriaren som säger: “Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” (Joh 8:11)

I en predikan återgav en äldre biskop sitt möte med några livstidsdömda fångar. Hur kan man överhuvudtaget förmedla hopp och förlåtelse till människor som begått grova våldshandlingar mot sin nästa, som berövat andra människor deras liv, undrade biskopen? Ja, det största hindret fanns inom fångarna själva, inom deras själars egna fängelser av total uppgivenhet och oförsonligt självförakt. “Det finns inget hopp för oss, min käre biskop”, sade en av fångarna uppgivet. “Det kan inte finnas någon förlåtelse för oss!”, betonade han, medan medfångarna med nedslagna blickar instämmande skakade på huvudet. “Hur kan Gud förlåta mig, som dödat andra människor, eller honom som utplånat en hel familj!? Skulle den Guden alls kunna kallas rättvis?”

Det stockade sig i biskopens hals, när han i predikan återgav sitt svar till den livstidsdömde och hans kollegor: “Jag förstår att du dömer dig själv, mitt barn. I den domen börjar även vägen till din frälsning. Låt, dock, aldrig din förtvivlan och vanmakt stänga din själs dörr för Frälsaren, som vill gästa den. Tror du att det var en tillfällighet att Gud lät sin Son bli dödsdömd tillsammans med rövare; att spikas upp på ett kors i deras mitt? En döende rövare gavs möjlighet att med sin sista suck ångra sig och ta emot förlåtelsen av Guds Son, som höll på att dö intill honom, med honom och för honom: Herre Jesus, tänk på mig, när Du kommer med Ditt rike. (Luk 23:42) Och med sina sista ord gav Frälsaren honom, och alla oss, löftet om att vi för evigt ska få vara hos Honom: Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset (Luk 23:43); med sina sista andetag, innan Han genom sin livgivande död andades outgrundlig förlåtelse, oöverträffad kärlek, obegränsat liv över hela skapelsen. Ja, detta paradis och detta liv är även ditt, mitt barn. Precis som i dunklet över Golgata, börjar paradiset och livet här, i ditt hjärtas mörker, när det i bedrövelse och botfärdighet (Ps 51:19) öppnar sig för sin Helare och Upplysare.”

Liksom Kristi Uppståndelse och Livets seger över döden är årscykelns stora höjdpunkt, är liturgins eukaristi dygnscykelns (eller veckocykelns) Uppståndelse. Ut ur sin grav träder ständigt livets Upphovsman och Nyskapare, och ger sig själv som det eviga livets näring till alla oss dödliga; befriar ur dödens bojor alla oss, i våra egna tillkortakommanden fängslade, och låter oss befriade ständigt prisa Hans namn: ”Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn! Herren är Gud och Han gav oss ljus; Han har visat sig för oss.” (Ps 118:27-28)

Må vi på Uppståndelsens dag, men även i vår vardag, tillsammans ständigt motta Honom som är; Honom som låtit oss se ljuset och som för oss upplåtit evighetens portar – Jesus Kristus, vår sanne Herre, Gud och Frälsare! Hans är äran, tillsammans med Hans begynnelselöse Fader och allraheligaste, gode och livgivande Ande, nu och alltid och i evigheternas evigheter! Amen.

Fader Misha Jaksic