Medan jag studerar hur tornseglarna i flykten skickligt manövrerar in mellan takpannorna för att mata sina ungar funderar jag på vad tradition är. Dessa fåglar hittar år efter år mellan Sydafrika och mina takpannor. Men inte av tradition. Skillnaden mellan mig och tornseglarna är att de inte behöver någon tradition för att hitta sin väg i livet. Hade Guds avbild i mig förblivit ogrumlad hade min inre kompass ännu fungerat. Men syndafallet skedde och nu skriver vi 2011 och vi är alla i vår enskildhet gemensamt på vandring mot det vi redan är men ännu inte är, vilket den helige Athanaisus uttrycker som: ”Gud blev människa för att människan skulle bli gud”.

Hur sker denna vandring? Sker den inte genom att vi ”åter och åter”, för att använda ett betydelsebärande och återkommande uttryck i den ortodoxa liturgin, söker oss mot något mer än den vi ytligt sett är, mot Gud? Avbilden inom oss längtar!  Sker inte denna vår vandring med hjälp av traditionen, i vilken vi får ta del av Guds tilltal till oss liksom generationers levda erfarenhet av detta? Förenklat skulle man kunna uttrycka tradition som den betydelsebärande struktur som i varje historiskt ögonblick bistår detta vårt ”åter och åter” så att vi inte dröjer i vilsen längtan. Tradition säger oss något väsentligt om Guds plan för Skapelsen, den vägleder oss att leva i efterföljd. Gud är handlingens Gud och därför får inte tradition begränsas till att betraktas som ett kollektivt historiskt minne av lärosatser eller sedvänjor; nej, tradition är mötet mellan mänsklig erfarenhet och den Helige Andes livgivande – mötet mellan det historiska och det eskatologiska.

Men är tradition något obestridligt, något oproblematiskt korrekt? Inte alls! I varje historiskt nu både traderas och nyskapas traditionen. Ingen av oss kan undgå att tolka utifrån den vi är, eller utifrån den kunskap vi bär med oss. Vi kan inte, vare sig vi är fundamentalister eller reformivrare, träda ur vår omedelbara, men kanske för ögonblicket snäva och kortsiktiga, uppfattning. Jag menar att traditioner måste kunna diskuteras, vid behov ifrågasättas och eventuellt förändras, liksom de också måste kunna bevaras även om de av ett visst historisk sammanhang upplevs som otidsenliga. Motiven för förändring respektive bevarande måste dock vara väl genomtänkta då traditionens uppgift är att aktualisera och levandegöra det kristna budskapet, inte att förändra detsamma.

En intressant fråga är: vad skall förnyas? Kan det vara så att vi hellre förnyar traditionen, än vågar utmaningen att förändra oss själva; att vi hellre ifrågasätter traditionerna än oss själva? Är det rent av så att vi söker lättköpt tröst genom yttre förnyelse, nya upplevelser?

Vid firandet av den Gudomliga Liturgin kom jag för en tid sedan att stå invid en äldre och lite krum kvinna. Vi kände inte varandra men i gemenskap bar vi på olika språk fram bönerna. Hon trampade runt likt en ivrig ung flicka; hennes gester var fyllda av vaken innerlig närvaro. Det erfarna fårade ansiktet lyste – hon firade Liturgi! När prästen under intåget med Evangelieboken passerade oss böjde sig denna krumma kvinna vigt ner och kysste skrudens fåll. Hon gjorde det inte i vördnad för prästen. Hon kysste mantelfållen i vördnad och kärlek till Kristus som i denna stund passerade oss.

Utförde kvinnan en tom gest för att hon sedan barnsben hade lärt sig att det finns en sed att vid tillfälle kyssa fållen? Eller låg i den ödmjuka gesten generationers djupa erfarenhet av det närvarande Mysteriet? Om vi menar att det senare är fallet då framstår tradition som något oumbärligt för att vi skall finna vår väg. Då erfar vi traditionens gränsöverskridande förmåga att möjliggöra mötet mellan det förutvarande, det nuvarande och det tillkommande, och därmed även, för att anknyta till inledningen, mötet mellan oss själva och avbilden inom oss. Traditionens Gudscentrering hjälper oss då bort från individualismens svaghet för subjektiva och tidsbundna upplevelser och känslor. Tradition blir inte längre en abstrakt lära utan delaktighet: ”Följ med och se!” (Joh 1:39)

 

Anne-Christine Lindvall
Heliga Anna av Novgorod Ortodoxa Församling

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften ELSA (nummer 3/2011), utgiven av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd